Sitter nu på morgonens tåg mot jobbet. Tåget går alltid från spår 1. När jag kom till stationen var det det som stod på skylten även idag. Men strax efter ropar dem ut i högtalarna att tåget kommer till spår 2. 3/4 av alla på perrongen börjar lunka mot spår 2. När vi står på perrong 2 hör vi från högtalarna att tåget kommer nu in på spår 1. Jaha då lunkar vi snällt tillbaka.
Det är nu jag märker hur jag har förändrats under min pendlingstid till en av dem där som vässar armbågarna och känner stressen av att hamna sist i kön för att gå på tåget. Först tar jag snabba steg uppför trappen sen snabbt in i kön. Ögonen på tågdörren för att avgöra vart det kommer stanna. Jag blir sen irriterad på dem som reser ensamma som sätter sig på ett tomt dubbelsäte. Här kommer jag och min kollega som reser tillsammans och är det inte då bättre att vi kan få det där tvåsätet. Jag hör mig själv sucka högt när jag ser alla tvåsäten försvinna och märker hur uppstressad jag faktiskt är.
Nu när jag sitter här vid fyrabordet som vi hann med att få så skäms jag över mitt beteende av pendlarhets som jag som så många andra verkar ha ådragit mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar